Hans likpredikan:
Allt ifrån
den stund synden kom i världen, blev döden syndens lön.
[I] det gamla förbundet står sagt: Människa Du måste
dö den stund och alltrådande Guden har vår tid i sina
händer och på hans minsta vink måste allt komma och
gå, då han låter människan dö och säger:
Kommer igen I människors barn. Som den gudomliga försynen
ofta visar sig obehaglig i sina gärningar bland människors
barn, så är han det ock i de livsmål som han satt människan
före och hvaröfver hon icke kan rå. Somliga få
i världen här en högre livstid och genom många
besvär till ålderdomen hinna, men däremot slutar Gud
dagen för mången innan aftonen kommer, den ena får
uppnå en hög ålder, den andra dör i sin späda
och menlösa barndom.
På dessa tankar
föras vi, då vi på denna dagens morgonstund i jordens
tysta sköte med anständig heder och christeliga ceremonier
beledsagat tvenne christendomssyskon inom denna församling, den
ena åldersstigen samt mätt af lefvande, den andra helt ung
och nyss ingången på vädjobanan.
Den förste
är f. skattebonden ärlige och välförståndige
Lars Ersson i Ransta, som första gången såg dagens
ljus den 30/9 1745. Orten och stället hvarest han föddes var
just samma ställe på vilket han nu slutat sina dagar. Fadern
var skattebonden ärlige och förståndige Erik Ersson
samt modern ärliga och hedersamma Margareta Jansdotter. Dessa kära
föräldrar hafva om denna sin son dragit den christeliga omsorg,
att de icke allenast tidigt befordrat honom till den heliga döpelsen,
hvarest han genom den nya födelsen af .... och andanom blifvit
Guds barn och efviga lifsens arfvinge utan ock sedan haft all möda
ospard att rätt uppföda och uppfostra honom, så att
han fått lära läsa i bok och blifvit undervist i nödiga
christendomsstycken, varigenom han blifvit en gagnelig medlem i samhället.
Sedan han i sina
kära föräldrars hus blifvit väl uppfostrad samt
i de yngre åren med all barnslig undergifvenhet gått dem
tillhanda, trädde han vid 25 års ålder i ett christeligt
äkta förbund med sin nu i djup sorg efterlämnade hustru
och maka ährliga och gudfruktiga Margareta Jansdotter ifrån
Ransta med hwilken han allt från 1770 uti 43 år och något
däröfver lefvat i all äkta trohet, sämja och kärlek
och med hvilken han ägt 4 barn, 1 son, som dog helt ung, och tre
döttrar, alla väl försörgda. Han har ägt den
välsignelsen, att hos en älskad dotter och måg tillbringa
sin ålderdom, under det han af dem blifvit ömt vårdad.
Han har ock gjort sig känd för en christelig vandel, ordentlighet
i lefvernet, försiktighet i hushållningen, flit i sin kallelse,
redlighet och rättrådighet i allt sitt förhållande.
Flitigt har han bevistat den offentliga gudstiensten samt med vördnad
nyttjat nådemedlen.
Alltsedan sistlidna
vår hafva här okända sjukdomar infunnit sig och så
småningom försvagat dess ålderbrutna hydda, hvarföre
han icke eller kunde göra långa motstånd enär
härtill några dagar före hans död stötte rötfeber
och ganska hastigt tilltog. Så framt han blef sängliggande
försummade han icke att i predikoembetet låta sig bespisas
med sin återlösares allra heligaste lekamen och blod under
bröd och vin i nattvarden sin tro till styrka samt närmare
förening med sin frälsare, hvaruppå förlossningsstunden
inföll fredags afton den 25 februari då han, som vi hoppas
fick överantvarda sin dyrköpta själ i sin trofasta frälsares
händer.
Gud som tålamod
och trösten gifver, förläna dess i sorgen efterlämnade
änka gamla och trogna maka samt låte hans nåd att med
tålamod och tacksägelse vänta sin saliga förlossning.
Herren utbrede sin milda välsignelse öfver qvarlämnade
hans älskade barn och barnbarn. Herren gifve oss alla nåd
att få lefva, att vi varje dag vore beredda att skiljas hädan.
Död 1814, 69 år.
Den andra af våra
christendomssyskon är ... (tillhör ej vår släkt).