Carl
Silléen.
Om svärmodern Elisabet Rehnberg har jag i
oktober 2013 fått följande underrättelse från
släktforskaren Stina Larsson (stort tack!):
"Vid ett besök på Rigsarkivet i Köpenhamn
sökte jag igenom de ”Opsnappade brev” som beslagtagits av dansk militär
under 1670-talet. Jag hittade de brev jag sökte och så fångade ett
annat brev min uppmärksamhet. Det började: ”Min hiärtans kiäreste
Man…”. Inget stort drama, inga avslöjade hemligheter och ingen jag
hört talas om, men en liten personlig inblick i livet för snart 350
år sedan. Ett brev som aldrig kom fram till sin mottagare. Hon som
skrev brevet hette Elisabet Renbärgh och det är undertecknat i Nykioping
1676 (inget närmare datum)."
Bild
av handskriften. Texten nedan något redigerad för att
underlätta läsningen. /SZ
Min Hiärtans Kiäreste Man.
Edert bref hafver iagh bekomit, hvilket migh af hiärtat kiärt är,
att ni min kiäreste äre vidh hälsan, dät gudi ske låf. Iagh tackar
och gudh för vår hälsa och sundhet alla samans. Eder kåfert fik iagh
hit mädh en af kungens fålk, hvadh han är för en vet iagh inte, utan
vi hafva väll mädh honom gifvit honom äta och dricka både när han
kom hit och när han kom tillbaka igen och drogh utföre. Gudh gifve
att iag hafver fåt eder mädh hem när koferten kom hem, män iagh måste
varda till frids. När gudh vill så sker dät. Iagh bidir gudh flitigt,
så hopes iagh han läto höra min bön mädh gudhs hiälp.
Dät som ni hafva bidit far om, dät giör han sin flit om, för han
säger att han hafver störe åhåga om vårt än han hafver om sit ägit.
Han skall fråga där äfter mädh all flit om han får någon gårdh. Far
han hafver låtit fråga äfter i Stocholm om där skall vara någon fara
i banko. Så säger de att dätt förs hvar äviga dagh in pänningar i
banko så myke de kuna hina mäd och menar, att dät skall hava ingen
nödh, män far skall altidh höra där äfter om de taga dädan sina päningar,
så skall han låta taga dädan våra.
Än gudi ske låf äre vi säkra på däna orten så länge som gudh
vill. Gudh låt dät så länge vara och låte aldrigh fienden koma för
våra dörar. Gudh låte os sitia uti våra fatiga hus och hem mädh fridh
och rolighet.
Mera hafver iagh inte till att skrifva däna gången. Dät är i hast
skrifvit, gudh vet om ni min kiäresta kan läsa dätt. Här mädh befaler
iagh eder både till lif och siäll i guts nådiga beskydh och beskiärm.
Härren välsigne eder ingång och utgångh. Far o mor och syskon alla
samans hälsa eder mykit flitigt, och iagh mädh min lila doter hälsa
eder mykit flitigt, gudh alsmäktigh han behvara häne. Så är hon mykit
snab af sigh och kiäner grant igen migh och far och mor.
Far nu väll och för blifver eder hiärtans Kiäresta hustru
Elisabet Renbärgh
Nykioping den [lucka]1676