I ett album med tidningsurklipp i släktarkivet fann jag denna levnadsteckning av Nils Carli. Jag vet inte när den skrevs eller i vilken tidning den publicerades. Jag återger den här "olovandes", eftersom jag inte vet vem som skulle kunna ge tillstånd, och eftersom den redan publicerats i en dagstidning. /SZ

Hon växte upp på Skoftesta gård i Köpings landsförsamling. Fadern var Josef af Sillén, major vid Västmanlands regemente och ägare till gården sedan 1851. Modern hette Hilda och var född Upmark. Skoftesta låg nära gränsen till Bro socken. Min farfar var komminister där och en av döttrarna i prästgården var jämnårig med fröken Hildegard på Skoftesta. De blev kamrater och vänner, Olga Carli och Hildegard af Sillén.

Så dog min farfar 1872, och min farmor fick två extra nådår att bo kvar i den låga komministergården med de tre barnen. Olga och Hildegard kunde fortsätta att hålla ihop ännu i tre år. Men sedan blev det småskoleseminarium och tjänst som lärarinna i Irsta för min faster, och livsvägarna skildes för de två flickvännerna.

Ny komminister skulle väljas i Bro 1875. En av de sökande var Carl August Swenson, en yngling som haft en mycket slitsam studieväg. Han hade visserligen fått gå några klasser i ett läroverk i Stockholm, men sen fick hans far dålig ekonomi och pojken fick sluta läroverket och gå i bokbinderilära i Nyköping, där en släkting bodde. Han vantrivdes och bad och bevekte sin far att få börja läsa igen. Han lovade att klara ekonomin genom att läsa med yngre pojkar. Han fick som han ville och lyckades slå sig fram till studenten. Sedan planerade man för framtiden. Carl, som var äldst i syskonskaran, åtog sig att tillsammans med en syster svara för ett skolhushåll, så kunde de yngre syskonen också få gå i skola i Uppsala.

Under sådana villkor bedrev han sina studier och kunde prästvigas året 1874 för tjänstgöring inom Västerås stift. 1875 var han vice pastor i Kungs-Barkarö, då han fick se att komministertjänsten i Bro förklarades ledig. Har man 6.000 kronor i studieskulder — det motsvarar väl nu en tio gånger så stor summa — är man angelägen om en ordinarie tjänst. Han sökte alltså tjänsten och provpredikade i Bro kyrka.

Bland åhörarna befann sig då Ellen af Sillén, Hildegards äldre syster. Hon skrev ett brev till sin yngre syster, där hon talade om sina intryck av den unge prästen. Förmodligen var det värme i brevtonen, bland annat stod det: "Han hade ett ganska intressant utseende." Hildegard blev nyfiken och påverkad av värmen i systerns ord. Men först två år senare såg hon honom. Han hade fått platsen, men tillträdet skedde först 1877.

Hildegard förstod att brevet talat sant. Det dröjde inte länge, förrän hon blev "mycket kär i honom". Det har hon senare anförtrott sin dotter. Även komministerns intresse kom snart att gå ett litet stycke över sockengränsen. De skarpsynta i omgivningen började nog undra hur "romansen" på Skoftesta skulle utveckla sig. Föräldrarna på herrgården var väl inte så odelat förtjusta. Komministern hade ca 100 kronor i månaden i lön, skulderna var stora och stugan liten. Deras äldre dotter hade nyligen gift sig med den norske kammarherren Christian Ruge. I det äktenskapet föddes Otto Ruge, som under det andra världskriget var den norska arméns överbefälhavare.

Den unga Hildegard hade emellertid både klokhet och humor. En dag gick hon in till föräldrarna och sa: "Nu när ni fått Ellen så fint gift, kan väl jag få ta komministern." Föräldrarna hade inte hjärta att motsätta sig. De såg nog, att det inte var fråga om en romans utan om verklig kärlek. Och så blev det då förlovning och sommaren 1880 ett storbröllop på Skoftesta efter vigsel i Bro kyrka.

Barndomsvännen Olga var inte glömd. Jag har i hennes efterlämnade minnessaker också hittat ett tryckt bjudningskort till bröllopet, där det står tillagt med skrivstil "som tärna". Och nu undrar jag, om inte de fem söta unga damerna på kortet är tärnorna på bröllopet. Min faster står längst till höger. Det skulle vara roligt, om någon av tidningens läsare kunde identifiera någon av de andra flickorna. Bröllopet hölls den 28 juli 1880.

Så drog de unga tu in i den låga komministergården, Olgas barndomshem. Det blev att slita och spara. Det sades om båda makarna att de var "goda finansministrar". Men redan 1881 blev det förflyttning till komministraturen i Ljusnarsberg, där fem barn såg dagens ljus: Johannes, Hakon, Hilding, Ellen och Gustaf. 1888 kom den slutliga förändringen. Swenson blev kyrkoherde i Irsta. Och där återknöts banden mellan barndomsvännerna Hildegard och Olga. Vägen mellan småskolan i Kristineberg och prästgården blev ofta vandrad. Från sekelskiftet var vi pojkar, hennes två brorsöner, då och då med på sådana sommarvandringar. Och jag har tant Hildegard i livligt minne. Med yngste sonen Yngve, som föddes under Irsta-tiden, var vi ungefär jämnåriga och lekte ibland tillsammans.

Det ligger ett solskimmer över besöken i prästgården. Vi sitter i stora rummet runt kaffebordet. Tant Hildegard kommer skridande över golvet med kaffekannan lyftad som till fest. Då lyste det ett leende på hennes läppar, och hon serverade någon stilla rolighet med låtsad elakhet mot vår rundnätta faster, som alltid var tacksam att skämta med. Den varma vänskapen mellan dem båda gjorde att gäcken kunde släppas lös. För övrigt var Hildegard en mästare i spiritualitet och underfundig humor. Många av församlingens invånare skulle kunna bestyrka det med utdrag ur de brev eller hyllningsverser hon skrev till högtidsdagar. Om henne kan med fog sägas att hon "strödde guldstoft över livets grå väv" i månget Irsta-hem.

När det i våra dagar ibland talas ironiskt om prästfruns främsta plikter att baka bullar och bjuda på kaffe, så kan det vara på sin plats att påpeka att prästgården ofta som i Irsta varit "högkvarter" för social verksamhet i socknen. Kaffet var en stimulerande ingrediens i sammanträden, icke något självändamål.

Hur Hildegard Swenson såg på uppgiften att vara husmor i prästhem kan fint illustreras. Det är hennes dotter Ellen, som berättar, medan vi sitter hos henne och talar om gamla tider och hon visar ett fotografi av sin mor. "Så här ville mamma att vi skulle minnas henne." Det kortet togs, när Hildegard var mycket sjuk och trodde att döden var nära förestående. Då tog hon till fotograferingen på sin vardagsklänning med förkläde och skärp med nyckelknippan vid sidan, så som en husmor den tiden brukade vara rustad till vardags. Det är i sanning att inför döden hedra en uppgift, som nu ofta räknas ringa.

Hennes make hade en sjudande arbetsiver, en företagsamhet och en påhittighet, som väl gått i arv till affärsmännen, sönerna Hakon och Yngve. Hakonbolaget och Yngve Swensons bilfirma är bekanta företag i Västerås. Men han hade också stunder av missmod och tider av trötthet. Då hade han stort behov av makans glädje och uppmuntran. Jag läser på ett kort, hon två år före makens bortgång skrev till min faster, som då hade en högtidsdag. Där står att hon önskar henne att få leva länge "med hälsa och glatt mod och förtröstan." I detta senare låg hennes styrka.

Förvisso hörde hon till dem som prövat sorgen. Två söners bortgång, den ene i 20-, den andre i 30-årsåldern, var svåra prövningar. Men hon bevarade konsten att le genom tårar. Nog passar det fina psaltarordet in på henne om dem som "när de vandrar: genom tåredalen göra den rik på källor och höstregnet höljer den med välsignelser."

"Goda kvinnor, goda hem. Goda hem landets lycka." Så stod det på väggen i lanthushållsskolans matsal på Tärna. När vi talar om ett mänskligare samhälle, kan det vara skäl att någon gång prisa dem som från det goda hemmet låtit värmen gå vidare i vågor ut över samhället.

Nils Carli